Långt innan seden med luciatåg uppstod, var den 13 december en viktig dag. Lucianatten räknades länge som årets längsta natt. Trots kalenderreformen 1753, då vintersolståndet flyttades till 21-22 december, levde föreställningen om den särskilt långa lucianatten kvar. Enligt folktron var den natten farlig, övernaturliga makter var i farten och djuren kunde tala.

Luciadagen var en stor festdag, särskilt i Västsverige, där den kallades ”lille julafton” eller ”lusse långnatt”. Då åt man mycket – ibland upp till tre frukostar! Det var en kvarleva från den katolska medeltiden då julfastan började i gryningen. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en kvinna klädd i halm, eller en halmdocka, som man dansade med under lussedagens festligheter.

Helgonet S:ta Lucia, som gett dagens sitt namn, var en ung italienska som led martyrdöden år 304. Hon levde i Syracusa på Sicilien och i legenden sägs att hennes fästman angav henne för att vara kristen, efter att hon använt sin hemgift till mat åt de fattiga. Vid denna tid var det straffbart att vara kristen i det romerska
samhället och hon dömdes till döden. Som hämnd stack hon ut sina ögon och skickade dem till angivaren. S:ta Lucia är de synskadades skyddshelgon och resterna av henne kan ännu beses i S:t Jeremias kyrka i Venedig.

Den ljusprydda lucian, som kommer med en bricka på luciamorgonen, var från början en högreståndssed, och förekom framför allt i Västsverige. En möjlig förebild fanns i ”Kinken Jes” (Kindchen Jesus = Jesusbarnet), en ursprungligen tysk sed, med en julklappsutdelande figur, försedd med gloria av ljus på huvudet. Första gången vi hör talas om den svenska luciaseden är 1764 på Horns boställe norr om Skövde.

I mitten av 1800-talet spreds luciaseden vidare till universitetsstäderna och olika organisationer med västsvenskar i förskingringen. På Skansen startades luciafirande på 1890-talet i ett försök att visa provinsiella festseder.

Luciafirandets popularitet ökade på 1920-talet, då Stockholms Dagblad anordnade det första luciavalet och det första offentliga luciatåget med kröning av den flicka som vunnit tävlingen.

Från början uppträdde Lucia ensam eller med en eller två följeslagare. Så småningom fick hon ett ganska stort följe, där tärnor och även de stjärngossar, som tidigare uppträtt som de tre vise männen i julupptågen på annandagen och trettondagen, kom att ingå.

Idag är luciafirandet både en offentlig och en familjär tradition. Först var seden en symbol för hembygden och så småningom för Sverige. För utlandssvenskar är luciatraditionerna ett viktigt band med hemlandet. Luciafirande förekommer även i Finland.

Melodin till luciasången är italiensk och handlar egentligen om en stadsdel i Neapel vid namn Santa Lucia. De svenska textvarianterna skrevs på 1920-talet.

Namnet Lucia kommer av latinets lux = ljus. Idag är det främst dagis, fritis och skolorna som för traditionen vidare.

Nordiska Museet.